... så det var rödögda och tyslåtna resenärer som bänkade sig vid frukostbordet söndag morgon.
Sama, Sanna och Maria var inte helt nöjda med sin lördagsshopping. De hade mest hamnat i för dyra boutiquer och önskade att få åka tillbaka till Champs-Élysée. På söndagar är varuhusen och de flesta småaffärer stängda, men på Champs håller man öppet till midnatt alla dagar. Så mycket längtade Sama och Maria att när vi stod i kön till Eiffeltornet bestämde de sig för att skippa den sevärdheten och åka direkt till shoppingen. Vi andra gladde oss åt den oväntat korta kön och köpte biljetter för att gå till andra våningen och därifrån ta hissen till toppen. Jag och Mathilda kom ifrån varandra en bit i kön, så när jag visade våra biljetter förklarade jag att den andra var för min dotter, ”La blonde là-bas”. ”Belle comme sa mère?” frågade biljettinspektören. När jag delade med mig av denna charmerande lilla Paris-upplevelse visade både min dotter och mina elever en beklaglig brist på intresse och uppskattning. Simon gick till och med så långt att han påpekade att jag nämnt saken mer än en gång - vilket ju verkligen är the pot calling the kettle black. Jag berättade om händelsen för olika personer i gruppen i ett fåfängt hopp om rätt reaktion från någon av dem. Simon själv kan prata vinschar tills det slår lock för öronen och jag vill avråda alla och en var från att få in Manne på legofigurer eller Philip på bilar.
Eiffeltornet var emellertid helt underbart. Roligt att ta sig ända till toppen, men andra våningen var mest givande, tyckte jag. Otroligt imponerande system med hissarna och också att man kan gå gratis på en bemannad toalett och köpa vatten och souvenirer för samma pris som på marken däruppe. I Paris blir man sällan uppskörtad som turist och dessutom väldigt vänligt och hjälpsamt bemött. Förbluffande att det är så i världens mest besökta stad.
Nu skulle även vi till Champs-Élysée, men det gick inte så bra. Först blev vi överraskade av en ordentlig åskskur mitt i en paninilunch på en bänk, sedan gick vi upp ur fel tunnelbaneuppgång och irrade i en halv timme innan vi insåg hur fel vi kommit. Då bestämde vi oss för att åka raka vägen till Notre Dame där vi skulle träffa Sama och Maria.
Vi besökte katakomberna - en sevärdhet som väckte högst varierade reaktioner. Inte min grej sade Simon, Philip var närmast indignerad över att man tog betalt för något så värdelöst, medan Sanna och Mathilda satte mycket tid på att läsa skyltar och insupa Paris historia och även forna glans. Efter ett tag försvann Sama, Maria och Sanna tillbaka till Champs-Élysée. Gossebarnen hade vid det laget köpt sig sockervadd. Philip roade sig med att göra en boll av sin och de verkade alla tre fullt belåtna med att sitta där utanför Notre Dame, leka med socker och se på handeln och vandeln i staden. Mathilda hade i vanlig ordning fiskat fram sin mattebok och räknedosa och brydde sig inte om var hon befann sig.
Jag stod ut i ungefär tio minuter sedan talade jag om att jag vägrar sitta och rulla tummarna i två timmar och ställde ett ultimatum. Snällt reste alla på sig och rörde sig ... raka vägen in i en souveniraffär.
Under tiden gjorde Mathilda sin magi med kartan och vi bestämde oss för att besöka Île Saint Louis. Gossarna var med på noterna och vi gick längs Notre Dame mot bron till ön. Där såg vi en gatumusikant med ett piano på hjul. Han spelade väldigt väl och begeistrade särskilt Simon som lämnade ett litet kulturbidrag där på bron. Vi hade knappt kommit över den när vi fastnade framför ytterligare en charmerande vy. En grupp svanar, änder, en pepparkaksbrun man som låg makligt och avklätt utsträckt på en handduk och en massa söndagsflanerande och sittande fransmän. Jag tyckte det var intressant i fem minuter och började därpå ta mig allt längre exkursioner därifrån. Det tog nästan en timme innan jag kunde övertala det övriga sällskapet att flytta på sig. Inte ens när jag lockade med glass och påpekade att det brukar vara pensionärer som nöjer sig med att sitta på en bänk och mata duvor visade de här tonåringarna någon som helst livfullhet.
Ön var hur som helst helt charmerande. Mathilda och jag handlade klänningar, pojkarna dissade väldigt eleganta och stilfulla skjortor för endast 65 euro per styck, vi åt alla mycket god glass och njöt av den lugna atmosfären. Tack vare Mathilda kom vi rakt på la Bastille, en behaglig promenad på tio minuter. Simon såg till att vi hittade vårt middagsmål, Brasserie Bofinger, en legendarisk Parisrestaurang från tidigare halvan av 1800-talet. Sanna, Maria och Sama hade inte riktigt samma flyt och kom en halv timme senare, men på det hela taget var vi väldigt nöjda med dagen fram till dess. Och dagen fick verkligen en värdig avslutning i den middagen. Bara lokalen är helt fantastisk med träpaneler i taket, kristallkronor och mosaikgolv. Gammaldags kypare, vita dukar och servetter, det kändes som om vi hade rest tillbaka till 30-talet.
Vår kypare var en gammal man med stor värdighet och vänlighet. Trots att restaurangen var smockfull och alla andra kypare sprang omkring med jagad blick behöll han sitt lugn och väntade med ett vänligt leende medan var och en tragglade fram sin beställning på franska. Maten då? Simon åt ostron, Mathilda löksoppa och vi andra hummersoppa till förrätt. Simon bjöd mig på ett ostron och jag fick omvärdera mitt tidigare negativa intryck av djuret. Hummersoppan var till allas belåtenhet och likaså varmrätterna. Men kvällens höjdpunkt var nog ändå våra brinnande crème brûlées. Jag kommer ihåg hela kvällen med stor värme. Samtalet som gick från högt till lågt, alla skratt, provsmakningarna och Philips poesi. Det var en strålande kväll och en värdig avslutning på vårt Paris-besök.
Igen lotsade notre trouve-chemin oss hem den kortaste vägen. Att tåget blev stående på föregående station kunde däremot inte ens Mathilda göra något åt. Mätta och uppsluppna klev vi av och gick den längre vägen till hotellet och raka vägen i säng.
