Blogginlägg (Mathilda)
Regnet rinner ner för flygbussens fönster och när jag tittar ut ser jag hur vi i maklig takt lämnar vackra, lite lummiga Paris. Resan till den här bussen var inte helt ultimat, framförallt inte när vi sprang med resväskorna i händerna, brådskan i våra huvuden och mammas hetsiga röst framför oss. Jag måste medge att den här resan varit långt bättre än förväntat. Innan avfärden från Sverige tänkte jag mig fyra svettiga dagar bestående av återbesök till de vanliga turistplatserna och sex jobbiga ungar. Vad jag fann var, ok, några återbesök, men även nya platser jag aldrig sett förr och ett flertal väldigt roliga händelser.
Ett urval skulle kanske vara alla gånger vi sprang omkring och försökte lokalisera oss, den första kvällen vid Sacre-Coeur då mammas charmiga elev försökte pruta ner ett lasersikte till ungefär en miljondel av sitt ursprungspris, det första restaurangbesöket då det provades grodlår, sniglar och crème-brulée, samma kväll då vi blev erbjudna öl av en random människa, en godisbutik med ett Eiffeltorn och ett skepp gjort av choklad, hotellet där jag fick ett hotellrum helt för mig själv, (oh la la la la la) det sista restaurangbesöket då vi upptäckte en del oanade talanger hos samtliga, (såsom ett spirande poesiengagemang hos poesiarN Philippe) det ögonblicket då jag och mamma citerade Fänrik Stål och alla i den exklusiva restaurangen Bofinger undrade vad det var för fel på svenskarna som satt och bad i kör, skrattade, nästan började sjunga och ivrigt fotade de brinnande efterrätterna (ja, de tände faktiskt eld på crème-bruléerna), en souvenirbutik med lite roliga skydd (”manger ma baguette!”) och den legendariska kvällen då mamma kallade mig The Pathfinder och det kändes som att himlarna öppnade sig. Ja, jag skulle kunna hålla på en evighet faktiskt med tanke på de otroligt händelserika dagarna som alla slutade med sen återvändo till hotellet och stupande i mitt egna (!) rum. Det blev inte så mycket plugg för mig som snart har nationellt prov i Matte 2c och Fysik 1, men vad fan - C’est la vie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar