Svenskar älskar köer, det fick vi flera bevis på under vår vistelse i Paris. Men klarar man av att lägga band påden lasten i några dagar och vill man hinna med så mycket som möjligt i Paris följer här några handfasta råd. Först ett allmänt: Ser ni en lång kö där folk pratar franska kan ni lugnt ställa er i den. Talar folk i kön svenska - gå vidare.
Här blir jag mer specifik: På flygfältet i Beauvais - passera den långa kön vid första biljettförsäljningen, gå genom tullen, terminalen och vidare till bussen. Där finns både automat och guichet med betydligt kortare köer. Vid Porte Maillot - gå in genom första dörren - mitt emot busstationen - ta första rulltrappan ner och gå rakt framåt för att komma till tunnelbanan. Även där är det troligt att ni ser en lång, lång kö svenskar vid den första biljettautomaten. Gå istället lugnt vidare. Det finns många fler automater och även biljettlucka med en högst anspråkslös kö, om någon. Där kan ni dessutom höra er för om lämpliga linjesval, få karta och info om bästa biljett.
När det gäller hotell är läget viktigt. Inte för avlägset, inte för otrygga kvarter, inte för bullriga och högljudda trakter. Vi bodde på hotell Belambra, un excellent choix. Trevligt, bekvämt, lugna och behagliga kvarter, helt okej frukost, hjälpsam personal och rimligt pris. Fritt internet fröjdade oss också, även om vi knappt hann använda det för hotellet kom vi till först när det var dags att sova. Det tog tio minuter att ta sig därifrån till tunnelbanan, men det var det värt.
Från Porte Maillot (där Beauvais-bussen stannar) tog man tunnelbana linje 1 mot Étoile, med byte på slutstationen till linje 6 och station Glacières. Man kunde ta linje 7 till les Gobelins, men det var en längre promenad (15 minuter med bagage) och svårare att hitta. Varning för dubbeldörrarna på stationen Étoile - läskigt med extra glasdörrar som slår fast framför tåget om man inte är förberedd. När vi var på väg till hotellet tog de oss med överraskning så Mathilda, Simon och Philip blev kvar på stationen. Något nervösa tre minuter medan vi väntade på dem på vår bytesstation. Själva var de lugna som filbunkar.
När vi väl kom till hotellet var vi hungriga och trötta. Jag bad portieren om lunchrekommendation. När jag sa inte mer än 10 Euro per person skakade hon medlidsamt på huvudet och svarade att då fanns bara MacDo. När hon hade tänkt litet till rådde hon oss att gå neråt längs gatan till ett ställe som hade uteservering, men hon trodde inte 10 euro skulle räcka. Hon visade sig ha fel. Ägaren var ytterst sympathique när det gällde våra budgetönskemål och ägnade sig åt extensiv rådgivning för att få oss mätta och otörstiga så billigt som möjligt. Den första av en lång rad hjälpsamma och tålmodiga kypare och restaurangägare under vår Parisvisit. Det var här Simon påbörjade sin karriär som vår monsieur Poubelle och åt upp allas rester. Hans lärare såg med stolthet och glädje dessa tecken på milljömedvetenhet och frugalitet.
Efter lunchen gjorde vi en liten tur ”du quartier” och hittade både en stor ekologisk supermarket där vi handlade dyrt och hälsosamt och en francprix där vi handlade billigt och ohälsosamt. Men mest förtjusning väckte det hörnbageri som visade sig finnas alldeles nära hotellet. Jag säger bara pain au chocolat.
Efter en timmes siesta bokade vi bord på restaurangen Marguerite, nära Sacre Coeur. En restaurang som skulle ha facila priser och vars kök fick mycket beröm på Tripadvisor. Därefter åkte vi till Triumfbågen och klättrade upp för alla trapporna. Vi hade tur med sikten och såg tydligt Sacre Coeur, vår nästa destination. Det var svårt att slita sig från det här magiska stället, med påföljd att vi fick bråttom till restaurangen. Mathilda var tunnelbaneguide och kartläsare och gick med bestämda steg framför gruppen. Precis efter att Philip konstaterat att det bara är uppförsbackar i Paris, insåg vi att jag hade pekat på fel väg, inte på rue de Clignancourt utan på rue Gaulaincourt och att vi hade tagit en kännbar omväg. Vi rusade förbi framsidan av Sacre Coeur och nerför trappan på höger sida (otroligt vackert) och kom rakt på rätt gata och restaurangen där vårt bord stod kvar fast vi var försenade och hade blivit varnade. Ett väldigt charmigt ställe med mycket god mat. Trevligt och tålmodigt bemötande fick vi också. Sanna beställde grodlår, Mathilda sniglar, många crème brûlée hann vi också med och oxfilé med tre såser, êntrecôte, kyckling och gambas. Redan första kvällen påbörjade vi vanan att smaka på varandras rätter, så det blev många fler än Mathilda och Sanna som vidgade sina matvyer. Efter en riktigt god och trevlig middag med uppsluppen stämning och ett väldigt dividerande kring notan gick vi långsammare upp för samma trappa vi två dryga timmar tidigare rasat ner för. Framför Sacre Coeur fanns det som vanligt gott om försäljare. Många av dem kastade upp snurrande, blinkande tingestar som särskilt Philip förälskade sig i. Maria förklarade att här måste det prutas och skakade ogillande på huvudet när Philip och Manne nöjde sig när de halverat priset och köpte 3 för 10. Hon var säker på att hon skulle ha fått 4 för samma pris. Jag tror henne. Det gjorde tydligen även Simon för en stund senare gav han sig på att försöka pruta ner ett lasersikte till en bråkdel av det begärda priset. Ett tag trodde vi försäljaren skulle flyga på Simon, därefter att han skulle börja gråta. Men när han väl återfick talförmågan och kunde uttrycka sin indignation föreslog Simon ett ännu lägre pris.
Här ingrep resten av gruppen enligt vår reseprincip ’alla ansvarar för allas trivsel och säkerhet’ så affärsförsöket slutade i skratt inte i blodvite.
Efter en liten stund på trappan inför utsikten och mängden folk som satt där, gick vi ner från Sacre Coeur och irrade in i en chokladaffär, Maison Larnicol, på gatan rakt nedanför kyrkan. Det som lockade in oss var ett gigantiskt Eiffeltorn av choklad. Men det riktiga dragplåstret visade sig vara gömt längre inne - ett stort segelfartyg av choklad. Vi fick nästa slita ut Simon med våld därifrån. En hel del blev handlat innan vi tog oss till tunnelbanan och tillbaka till hotellet väldigt mycket senare än vi hade tänkt oss, men på utmärkt humör.
Det enda råd jag har här är att inte tro att man kan transportera fyllda maränger i resväska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar